Historik
Skaparen av begreppet syra/bas-balansen dr Ragnar Berg arbetade i över 40 år i tyska kostlaboratorier. År 1945 då Dresden förstördes under andra världskriget förintades även det sjukhus där dr. Berg arbetade och alla hans icke publicerade arbeten gick förlorade.

Han återvände då till Sverige. Det han redan publicerat om mineralämnesomsättningen i våra organismer var dock tillräckligt för att göra honom till huvudman för denna syn på näringens betydelse. Framförallt har Ragnar Berg blivit känd för sin beskrivning av syra/bas-balansen. Det kan nämnas att Ragnar Bergs forskning beaktades av Are Waerland i waerlandkosten. Ragnar Berg dog år 1956. Professor Olov Lindahl, som nio år samarbetade med Ragnar Berg i Sverige och är den främste kännaren av Bergs forskning, har lämnat sakuppgifterna i denna skrift.

Vad innebär syra-bas-teorin?
Dr Ragnar Bergs arbeten på 30-talet påvisade att vissa födoämnen är syrabildande som t ex kött fisk, ägg, vit ost, sojabönor och vissa baljväxter. Andra födoämnen är basbildande som t ex de flesta råa grönsaker, råsafter, gröna blad, potatis, rotfrukter samt frukter och bär. För att hålla en god balans i kroppen var dr. Bergs tumregel att man dagligen skulle äta sju gånger så mycket basbildande som syrabildande kost. Detta påstående är en rekommendation som i många fall erfarenhetsmässigt visat sig vara riktig även om teorin inte är vetentskapligt bevisad.

Ragnar Berg

Hur förklaras teorin kemiskt/näringsfysiologiskt?
Frågan om syra och bas är egentligen en fråga om sur eller alkalisk reaktion. I en vätskelösning är denna princip kopplad till vätejonkoncentrationen. Om man har en låg vätejonkoncentration (t.ex. pH 8,0) så får man en alkalisk (basisk) lösning, har man en hög koncentration av vätejoner får så får man en sur lösning (t.ex. 3,0). Har man ett värde någonstans mittemellan, dvs ett pH på ca 7, talar man om en neutral lösning.

Kroppsvätskorna kan indelas i den vätska som finns utanför cellerna (en mindre del) och som kallas extracellullärvätska och blod samt vätskan innanför cellväggarna (intracellulär vätska). Utanför cellerna upprätthåller kroppen en relativt konstant vätejonkoncentration, som ligger litet på den alkaliska sidan om neutralitetspunkten. Man räknar i genomsnitt med ett pH här på omkring 7,35. Den största delen av kroppens vätskor befinner sig emellertid inne i cellerna och även i vissa upplagringsorgan som bindväv och skelett. Inne i cellerna är surheten stark och man räknar med ett pH på omkring 5. Det bör framhållas att kunskaperna om hur surt det är i cellerna inte är så goda eftersom detta förhållande är svårt att utforska.

Detta beror på att det dels råder variationer mellan olika hälso- och sjukdomstillstånd och dels finns det stora variationer mellan olika delar inne i cellen. Exempelvis är de s.k. lysosomerna (små matsmältningskroppar inne i cellen) speciellt sura. Kroppsvätskans värde - surt. alkaliskt, - beror sedan även på den s.k. buffringen. Man talar här om olika kemiska buffertsystem, exempelvis fosfatbuffert- och kolsyrebuffertsystem. Man kan schematiskt och enkelt beskriva buffringen på följande sätt: En mycket stark tillförsel av sura vätejoner till ett sådant system ökar inte surheten särskilt mycket i lösningen utan i stort sett ordnas så att surheten eller pH blir i det närmaste konstant eller endast obetydligt förändrat. Då kroppens hela funktion och inte minst enzymsystemens funtion är starkt beroende av att surheten (pH) håller sig inom lämpliga gränser är detta buffertsystem vitalt för kroppen. När läkare och fysiologer talar om kroppen syra/bas-balans menar de vanligen spelet omkring pH och kroppens kamp för att hålla detta pH relativt konstant i blodet och extracellulärvätskan.

Buffringens betydelse
Enklast kanske man kan förklara vad som egentligen ligger i buffringen med följande exempel: Om vi har en hink full med en mycket god buffertlösning och i den häller en viss mängd svavelsyra, som normalt skulle göra lösningen utomordentligt sur, så uppkommer ändå ingen större surhet.
Svavelsyran buffras och försvinner så att säga (maskeras) trots att den finns där. Om man på motsvarande sätt tillför människokroppen stora mängder syror av något slag så upprätthålls även då buffringen i blodet och i de extracellulära vävnadsvätskorna så att inga större förskjutningar uppstår. Därmed är det inte sagt att den tillförda syran är helt försvunnen. I själva verket är det just denna fråga som är det centrala i syra-bas-balansen.

Calcium Carbonate

Vart tar syrorna vägen?
Vissa typer av syror exempelvis kolsyra går det lätt för kroppen att göra sig av med i utandningsluften. Något liknande kan ske med vissa andra flyktiga syror som dock inte har någon större praktisk betydelse.

Svaga syror exempelvis urinsyra, citronsyra och askorbinsyra (C-vitamin), kan direkt utsöndras i urinen i varje fall om det inte är för stora mängder. De starkare syrorna däremot kan endast i mindre utsträckning utsöndras från kroppen. De måste neutraliseras med baser för att komma ut. För att klara detta har kroppen ett effektivt men idividuellt begränsat försvar, nämligen njurarnas förmåga att bilda ammoniak, vilket är en stark bas som kan neutralisera starka syror, som därefter kan utsöndras som neutrala salter.

Denna ammoniakjon bildas genom avklyvning av en s.k. aminogrupp från proteinets byggdelar de s.k. aminosyrorna, speciellt från aminosyran glutaminsyra. Genom speciella analyser av urinen kan detta försvar mätas. Det visar sig då att de flesta människor på grund av översyrning använder detta försvar men i mycket varierande utsträckning. Även detta försvar har en individuellt övre gräns som när den överskrides medför att kroppen börjar lagra upp syror. Njurarnas förmåga att utsöndra och göra sig av med tillförda syror varierar alltså högst avsevärt mellan olika individer och i olika åldrar och det föreligger alltid ett individuellt maximum för hur mycket syror som njurarna kan släppa ut.

Om man tillför mera syror till kroppen än vad som går ut genom lungor, svett och njurar (eventuellt även tarmen) fungerar visserligen buffertsystemen. Ett relativt konstant surhetsvärde upprätthålls i blodet och vissa andra kroppsvätskor, men syrorna måste ändå på något sätt tas om hand. De syror som kroppen efter de olika utsöndringsprocesserna har överskott på lagras upp på ett sådant sätt att de inte längre kan utöva någon surhetsverkan i blodet.

Hur lagras syrorna i kroppen?
De viktigaste syralagringsplatserna är bindväven som har en förmåga att ta upp och till synes trolla bort syror. Bindväv (kollagen) som "trollat bort" syror blir säkerligen förändrad och fungerar troligtvis sämre. Degeneration av bindväv (t ex vid förslitning och arterioskleros) kan mycket väl påskyndas av en sådan upplagring.

En annan upplagringsplats för syror är skelettet som i samband med denna upptagning av syror förlorar kalk vilket i sin tur medför att skelettet blir försvagat och poröst. Ytterligare en upplagringsplats kan teoretiskt sett vara cellerna. Där är redan normalt mycket surt och där finns sannolikt plats för upplagring. Teoretiskt finnes dock risk för att cellernas funktion vid såndan surhetsupplagring kan störas. Man måste konstatera att dessa data är relativt okända för de flesta fysiologer och läkare.

Man har hitintills i stort sett enbart koncentrerat sig på den akuta syra-bas-balansen och dess rubbningar. Det måste också konstateras att forskningen kring dessa problem är dålig, i många fall obefintlig, och att därför våra kunskaper fortfarande är sådana att man ej kan uttala sig med absolut säkerhet om dessa olika företeelser.

kristallinerkalk

Tillbaka till toppen

© 1996 - 2017 Huntingford Hår - Hud - Hälsokost