| Vad menas med syra- basbildande ämnen? |
De flesta födoämnen innehåller kolhydrater, fett och protein. Vid förbränningen av dessa substanser uppstår huvudsakligen kolsyraoch vatten jämte urinsyra och urinämne. Kolsyra kan kroppen alltså via utandningen göra lätt göra sig av med. Urinsyra kan njurarna utsöndra - om mängderna är måttliga.
Dessutom bildas en del oorganiska syror såsom saltsyra, fosforsyra och svavelsyra. Dessa kan man inte andas ut utan i bästa fall kan de utsöndras genom njurarna. Dock bara upp till njurarnas maximala kapacitet bl a att bilda ammonium. Med syra (eller bas-) bildande födoämnen menas sådana som producerar starka syror (eller baser) som ej kan utsöndras med njurar eller svett.
Det syftar alltså inte på produktionen av kolsyra eller vissa andra svaga organiska syror. En absolut säker kunksap om detta kan bara erhållas genom näringsfysiologiska försök av den typ som Ragnar Berg redovisade. Sådana försök är f n rätt sällsynta men sannolikt är de gamla värden som används om olika födoämnens syra- eller basbildande egenskaper i stort sett korrekta.
Hur mäts syra-bas-balansen i kroppen?
Urinens surhet representerar vanligen facit på kroppens syra-basbalans och är urinen sur så har man ett överskott av sura ämnen i kroppen. Är urinen basisk så råder motsatsen. Det som krånglar till bilden är just bildningen av ammonium. De njurar som kontinuerligt utsättes för ansyrning blir så vana att bilda ammonium att de bildar denna bas även när den inte behövs. Det då tillfälligt uppkomna basöverskottet neutraliseras med den svaga syran kolsyra, som finns i överskott och ammoniukarbonat utsöndras då i urinen och kan göra den basisk. Även om urinens surhet vanligen ger en ledtråd till om kroppen har ett syra- eller basöverskott, kan bara en mera fullständig urinanalys säkert avgöra vilket som är fallet - och krånglet beror huvudsakligen på ammoniumbildningen. Urinens variationer är alltså en skaplig indikator på vad man har för balans för tillfället men säger tyvärr ingenting om hur stora upplagringar av syra man har i kroppens olika syraförråd (i celler, bindväv eller skelett).
Hur lagras syrorna i kroppen?
De viktigaste syralagringsplatserna är bindväven som har en förmåga att ta upp och till synes trolla bort syror. Bindväv (kollagen) som "trollat bort" syror blir säkerligen förändrad och fungerar troligtvis sämre. Degeneration av bindväv (t ex vid förslitning och arterioskleros) kan mycket väl påskyndas av en sådan upplagring.
En annan upplagringsplats för syror är skelettet som i samband med denna upptagning av syror förlorar kalk vilket i sin tur medför att skelettet blir försvagat och poröst. Ytterligare en upplagringsplats kan teoretiskt sett vara cellerna. Där är redan normalt mycket surt och där finns sannolikt plats för upplagring. Teoretiskt finnes dock risk för att cellernas funktion vid såndan surhetsupplagring kan störas. Man måste konstatera att dessa data är relativt okända för de flesta fysiologer och läkare.
Man har hitintills i stort sett enbart koncentrerat sig på den akuta syra-bas-balansen och dess rubbningar. Det måste också konstateras att forskningen kring dessa problem är dålig, i många fall obefintlig, och att därför våra kunskaper fortfarande är sådana att man ej kan uttala sig med absolut säkerhet om dessa olika företeelser.
Tyvärr finns ännu inte någon säker metod för att fastställa storleken av dessa upplagringar. Försök har emellertid visat att om man tillför ett basöverskott till en person som man förmodar har stora upplagringar av syror så fortsätter urinen att under kanske halvårstid eller längre att utsöndra ett syraöverskott. Detta måste rimligen komma från upplagringar i kroppen och kan sägas vara ett indirekt mått på upplagringar av syror, ett mått som erhålles i efterhand. Dessa försök tyder på att kroppen kan upplagra mycket stora mängder syror i sina reservlager och att det kan ta mycket lång tid att få bort denna överskottssyra. Under hela denna tid är emellertid surheten i blodet helt normal.
Hur ska man då veta att man befinner sig i balans? Ett riktmärke kan vara att man då och då testar urinen t ex med ett lackmuspapper. Om man därvid ligger neutralt eller enbart obetydligt på sura sidan tyder det på att man, när det gäller syra-bas-balansen troligen befinner sig på en hälsosam nivå. Är urinen däremot mer eller mindre starkt sur kan det innebära att man har skaffat sig stora lager av syra i kroppen. Men det kan också innebära att man bara tillfälligt är sur. När det gäller urinens morgonreaktion kan man säga att hos de flesta västerländska människor så är den sur. Några säkra vetenskapliga data som visar att en viss surhet, neutralitet eller en viss basisk reaktion är den optimala för att leva ett långt liv i bästa hälsa finns inte. Alkalisk reaktion hos dygnsurinen är mycket ovanlig och förekommer huvudsakligen hos mycket renläriga vegeterianer som även undviker brödmat.
«Tillbaka | Vidare» |