|
Enklast kanske man kan förklara vad som egentligen ligger i buffringen med följande exempel: Om vi har en hink full med en mycket god buffertlösning och i den häller en viss mängd svavelsyra, som normalt skulle göra lösningen utomordentligt sur, så uppkommer ändå ingen större surhet.
Svavelsyran buffras och försvinner så att säga (maskeras) trots att den finns där. Om man på motsvarande sätt tillför människokroppen stora mängder syror av något slag så upprätthålls även då buffringen i blodet och i de extracellulära vävnadsvätskorna så att inga större förskjutningar uppstår. Därmed är det inte sagt att den tillförda syran är helt försvunnen. I själva verket är det just denna fråga som är det centrala i syra-bas-balansen.
Vart tar syrorna vägen?
Vissa typer av syror exempelvis kolsyra går det lätt för kroppen att göra sig av med i utandningsluften. Något liknande kan ske med vissa andra flyktiga syror som dock inte har någon större praktisk betydelse.
Svaga syror exempelvis urinsyra, citronsyra och askorbinsyra (C-vitamin), kan direkt utsöndras i urinen i varje fall om det inte är för stora mängder. De starkare syrorna däremot kan endast i mindre utsträckning utsöndras från kroppen. De måste neutraliseras med baser för att komma ut. För att klara detta har kroppen ett effektivt men idividuellt begränsat försvar, nämligen njurarnas förmåga att bilda ammoniak, vilket är en stark bas som kan neutralisera starka syror, som därefter kan utsöndras som neutrala salter.
Denna ammoniakjon bildas genom avklyvning av en s.k. aminogrupp från proteinets byggdelar de s.k. aminosyrorna, speciellt från aminosyran glutaminsyra. Genom speciella analyser av urinen kan detta försvar mätas. Det visar sig då att de flesta människor på grund av översyrning använder detta försvar men i mycket varierande utsträckning. Även detta försvar har en individuellt övre gräns som när den överskrides medför att kroppen börjar lagra upp syror. Njurarnas förmåga att utsöndra och göra sig av med tillförda syror varierar alltså högst avsevärt mellan olika individer och i olika åldrar och det föreligger alltid ett individuellt maximum för hur mycket syror som njurarna kan släppa ut.
Om man tillför mera syror till kroppen än vad som går ut genom lungor, svett och njurar (eventuellt även tarmen) fungerar visserligen buffertsystemen. Ett relativt konstant surhetsvärde upprätthålls i blodet och vissa andra kroppsvätskor, men syrorna måste ändå på något sätt tas om hand. De syror som kroppen efter de olika utsöndringsprocesserna har överskott på lagras upp på ett sådant sätt att de inte längre kan utöva någon surhetsverkan i blodet.
Hur lagras syrorna i kroppen?
De viktigaste syralagringsplatserna är bindväven som har en förmåga att ta upp och till synes trolla bort syror. Bindväv (kollagen) som "trollat bort" syror blir säkerligen förändrad och fungerar troligtvis sämre. Degeneration av bindväv (t ex vid förslitning och arterioskleros) kan mycket väl påskyndas av en sådan upplagring.
En annan upplagringsplats för syror är skelettet som i samband med denna upptagning av syror förlorar kalk vilket i sin tur medför att skelettet blir försvagat och poröst. Ytterligare en upplagringsplats kan teoretiskt sett vara cellerna. Där är redan normalt mycket surt och där finns sannolikt plats för upplagring. Teoretiskt finnes dock risk för att cellernas funktion vid såndan surhetsupplagring kan störas. Man måste konstatera att dessa data är relativt okända för de flesta fysiologer och läkare.
Man har hitintills i stort sett enbart koncentrerat sig på den akuta syra-bas-balansen och dess rubbningar. Det måste också konstateras att forskningen kring dessa problem är dålig, i många fall obefintlig, och att därför våra kunskaper fortfarande är sådana att man ej kan uttala sig med absolut säkerhet om dessa olika företeelser.
«Tillbaka | Vidare»
|