|
Historik
Skaparen av begreppet syra/bas-balansen dr Ragnar Berg arbetade i över 40 år i tyska kostlaboratorier. År 1945 då Dresden förstördes under andra världskriget förintades även det sjukhus där dr. Berg arbetade och alla hans icke publicerade arbeten gick förlorade.
Han återvände då till Sverige. Det han redan publicerat om mineralämnesomsättningen i våra organismer var dock tillräckligt för att göra honom till huvudman för denna syn på näringens betydelse. Framförallt har Ragnar Berg blivit känd för sin beskrivning av syra/bas-balansen. Det kan nämnas att Ragnar Bergs forskning beaktades av Are Waerland i waerlandkosten. Ragnar Berg dog år 1956. Professor Olov Lindahl, som nio år samarbetade med Ragnar Berg i Sverige och är den främste kännaren av Bergs forskning, har lämnat sakuppgifterna i denna skrift.
Vad innebär syra-bas-teorin?
Dr Ragnar Bergs arbeten på 30-talet påvisade att vissa födoämnen är syrabildande som t ex kött fisk, ägg, vit ost, sojabönor och vissa baljväxter. Andra födoämnen är basbildande som t ex de flesta råa grönsaker, råsafter, gröna blad, potatis, rotfrukter samt frukter och bär. För att hålla en god balans i kroppen var dr. Bergs tumregel att man dagligen skulle äta sju gånger så mycket basbildande som syrabildande kost. Detta påstående är en rekommendation som i många fall erfarenhetsmässigt visat sig vara riktig även om teorin inte är vetentskapligt bevisad.
Hur förklaras teorin kemiskt/näringsfysiologiskt?
Frågan om syra och bas är egentligen en fråga om sur eller alkalisk reaktion. I en vätskelösning är denna princip kopplad till vätejonkoncentrationen. Om man har en låg vätejonkoncentration (t.ex. pH 8,0) så får man en alkalisk (basisk) lösning, har man en hög koncentration av vätejoner får så får man en sur lösning (t.ex. 3,0). Har man ett värde någonstans mittemellan, dvs ett pH på ca 7, talar man om en neutral lösning.
Kroppsvätskorna kan indelas i den vätska som finns utanför cellerna (en mindre del) och som kallas extracellullärvätska och blod samt vätskan innanför cellväggarna (intracellulär vätska). Utanför cellerna upprätthåller kroppen en relativt konstant vätejonkoncentration, som ligger litet på den alkaliska sidan om neutralitetspunkten. Man räknar i genomsnitt med ett pH här på omkring 7,35. Den största delen av kroppens vätskor befinner sig emellertid inne i cellerna och även i vissa upplagringsorgan som bindväv och skelett. Inne i cellerna är surheten stark och man räknar med ett pH på omkring 5. Det bör framhållas att kunskaperna om hur surt det är i cellerna inte är så goda eftersom detta förhållande är svårt att utforska.
Detta beror på att det dels råder variationer mellan olika hälso- och sjukdomstillstånd och dels finns det stora variationer mellan olika delar inne i cellen. Exempelvis är de s.k. lysosomerna (små matsmältningskroppar inne i cellen) speciellt sura. Kroppsvätskans värde - surt. alkaliskt, - beror sedan även på den s.k. buffringen. Man talar här om olika kemiska buffertsystem, exempelvis fosfatbuffert- och kolsyrebuffertsystem. Man kan schematiskt och enkelt beskriva buffringen på följande sätt: En mycket stark tillförsel av sura vätejoner till ett sådant system ökar inte surheten särskilt mycket i lösningen utan i stort sett ordnas så att surheten eller pH blir i det närmaste konstant eller endast obetydligt förändrat. Då kroppens hela funktion och inte minst enzymsystemens funtion är starkt beroende av att surheten (pH) håller sig inom lämpliga gränser är detta buffertsystem vitalt för kroppen. När läkare och fysiologer talar om kroppen syra/bas-balans menar de vanligen spelet omkring pH och kroppens kamp för att hålla detta pH relativt konstant i blodet och extracellulärvätskan.
Vidare»
|